Hur kan så många leva stirrandes in i sina ”smarta” telefoner.

Nyligen frigavs en man, Kaj Linna, efter att ha suttit i fängelse i 13 år. Eftersom han ansåg sig vara oskyldigt dömd vägrade han att ta permissioner. När han äntligen blev fri kom han ut till ett samhälle som hade förändrats. Något som genast slog honom var att alla människor tycks leva stirrandes in i sina ”smarta” telefoner. Han har ingen sådan och kan inte tänka sig att ”försvinna in i en artificiell verklighet”, något som känns helt främmande för honom. 

Jag äger en sådan, men använder den inte så väldigt mycket, mest för nödvändiga samtal och för att lyssna på musik. Även jag reagerar ständigt på att de flesta är så extremt fixerade vid sina telefoner. Det är särskilt tydligt i tunnelbanan där var och varannan babblar högt och ljudligt utan att bry sig om att de stör omgivningen. De som inte gör det tycks hålla på med spel, chattande, Facebook och annat. Kan de aldrig låta bli sina telefoner och istället läsa böcker och tidningar, vilket jag alltid gör på resor i kollektivtrafiken? Det är anmärkningsvärt få som läser i tunnelbanan numera. Vidare ser jag ofta folk som tycks sakna hyfs då de i affärer talar i telefon när de ska betala och därmed ignorerar kassapersonalen, liksom de som nonchalerar sina barn då telefonen tycks vara mer intressant. Dessutom måste jag ibland säga till ohyfsade människor som inte respekterar tystnaden på bibliotek. Det är tragiskt att samhället förändrats så med denna osunda telefonfixering.  

Hur kan man i en tv-serie som utspelas 1945 säga ”Vart ses vi?”?

Varför har en del ungdomar fått för sig att byta ut ”var” mot ”vart” när minsta barn måste veta att det är helt fel? Skillnaden mellan befintlighet och riktning torde höra till något av det mest självklara i vårt språk, inget man behöver lära sig. Hur har det kunnat bli så att någon börjat med detta idiotiska påhitt och många följt efter? Tycker de att det låter tufft, eller? Ska vi behöva finna oss i att dessa ungdomar ändrar på vårt språk så att det blir helt felaktigt? Det är säkert många som har sett fram emot SvT:s  storsatsning Vår tid är nu, men redan i första avsnittets andra scen blir allt förstört då en ung man i fredsyran på Kungsgatan vräker ur sig ”Vi måste fortsätta i kväll. Vart då? Vart ses vi?”. Detta med att vissa ungdomar säger ”vart” har gått mig på nerverna ett antal år, men inte kunde jag ana att det skulle förekomma i en tv-serie som utspelas på 40-talet. 

Varför skulle Springsteen bli staty här i Bromma?

Häromveckan hade man i Bromma Tidning ställt denna fråga till några Brommabor: ”Vem vill du se som staty i din stadsdel?” Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då jag läste svaren. Det ena var mer orimligt än det andra: 1. Roger Federer. Varför skulle en ung schweizisk tennisspelare föräras en staty här? 2. Bruce Springsteen. Varför en amerikansk rocksångare? 3. Silvana Imam. Hur många har hört talas om henne? Jag läste nu att det är någon svensk rap-artist, född I Ryssland. 4. Astrid Lindgren. Den minst orimliga eftersom hon är svensk, avliden och folkkär. Dock har hon ju ingen koppling till Bromma, och det finns fyra statyer i stockholmsområdet. Den som ska få den stora äran att få en staty bör förstås vara avliden och ha åstadkommit något betydande för vårt land. Vi är många som nu gläds åt att Sven-Erik Magnusson ska hedras i Karlstad, ett bra val av en folkkär nyligen bortgången artist. Många av våra mest framstående politiker har bott här: Carl Lindhagen, Per Albin Hansson, Per Edvin Sköld, Ernst Wigforss, Tage Erlander, samt Alva och Gunnar Myrdal. Dessutom: konstnären Einar Forseth, regissören Gustaf Edgren, skådespelerskan Inga Tidblad med maken Håkan Westergren och vår kanske mest folkkära filmstjärna Sickan Carlsson. Det vore förstås betydligt mer rimligt med dessa.